Det slog mig där vi stod på bryggan och vinkade av dagens sista besökare; det finns en tradition på Lekis som betyder mer för mig än många andra, nämligen att sjunga psalmen Hela vägen går han med mig då turbåten avgår.

Jag minns att jag lärde mig sången någon av mina första somrar på Lekis, att jag lärde mig traditionen när jag jobbade som holmledare och att orden i psalmen sedan följde med mig när jag lämnade holmen. Blev till ett mantra, ett tyst nynnande; ständigt närvarande, något modgivande i svåra stunder. Hela vägen går han med mig.

Då jag flyttade in i mitt första egna hem och inte kunde sova om natten, bodde utomlands ett tag och kände mig ensam i den främmande storstaden, stod inför vägskäl i livet och kände modet svikta och då jag kände att jag behövde påminnas om att jag aldrig vandrar ensam nynnade jag; Hela vägen går han med mig.

Det är inte jättemånga böner eller psalmer som jag burit med mig genom livet; Gud som haver lärde jag mig som barn, Hela vägen på Lekholmen och pilgrimsbönen – Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den – under en resa i Vadstena.

På sätt och vis är psalmen jag lärde mig på Lekholmen speciellt viktig. Den talar om att vi aldrig behöver bära våra bördor ensam, att det alltid finns en som vandrar med oss. Det händer hela tiden att jag kommer på mig sjungande eller nynnande lekispsalmen. Det händer då jag är glad, då jag är ledsen, trött, pigg, till och med i duschen. På ett ganska självklart och oreflekterat sätt känns det lite som en andakt varje gång.

Det är väl just därför psalmen är så viktig. För att den kommit att bli en del av det där självklara trygga jag tycker mig se i kristendomen.

Hela vägen!

Hälsar Rofa