Kan inte fatta att över 4 veckor på Lekholmen redan gått! Lekissäsongen har nu tagit slut för i år, och jag känner en blandning av både vemod och lättnad. Det har varit härligt att dagligen få knyta nya vänskapsband med besökare, men det är också trevligt att ibland koppla av hemma i några dagar.

När jag kom hem kände jag mig först som en utmanglad zombie. Veckorna har stundvis tänjt och stretchat vårt team otroligt mycket och det började hopa sig mot slutet för mig. Men att bli tänjd är egentligen just det bästa med att jobba som holmungdomsledare. Livet blir aldrig helt tråkigt på Lekholmen. Varje dag är händelserik, och en timme kunde ibland kännas som en hel dag, och en dag som en hel vecka.

Att dagligen bli utmanad, träffa nya människor och improvisera i stunden är i längden tungt, men otroligt lärorikt. Först då man tvingas utanför sin bekvämlighetszon börjar tillväxten som människa. Jag tror vi alla, både jag, Tonje och Sofia växt otroligt mycket som människor under en ganska kort tid. Vi har på holmsnacken bl.a. pratat om hur det är lätt att göra gott då omständigheterna är goda. Och konstaterat att de verkliga proven först kommer då man utmanas medan man färdigt är under press. Med facit på hand kan jag konstatera att vi klarat av proven väl. Och det som inte blivit perfekt betalar vi med Guds nåd.

Vi har haft fantastiska stunder tillsammans! Veckorna har serverat djupa värdefulla samtal, och stora mängder av skratt och humor. Humorn har framför allt ökat mot slutet då vi varit trötta. Våra dagliga memes, som vi klistrar in på holmboscheman, har konstant blivit bättre.

Vi har haft fina promenader i skärgårdsnaturen, simmat i både solsken och storm, samt upplevt någonting från Gud varje morgon och kväll vid andakterna, ofta kompade med vackra solnedgångar. Inte en enda dag har jag behövt gå i långbyxor på Lekholmen i år. Jag är otroligt tacksam för den här sommaren.

– Amos Airola, holmungdomsledare